2017-05-31 var DN Kulturs Kristina Lindquist gäst i SVT:s morgonsoffa.(2:30)
"...som om jag skulle ha en svensk flagga! ... Igår chartrades ett plan som skickade ungdomar till Afghanistan. Jag tänker inte fira ett sånt land"
Samma dag. Joakim Lamotte publicerar en video på sin sociala medieplattform.
"Nu har jag varit på ännu en skola där unga tjejer berättar att de blir sextrakasserade av nyanlända killar både på skolan och utanför skolan. De säger att de inte känner sig trygga i skolkorridorerna. De säger att de har slutat gå hem själva efter skolan. De säger att de inte åker buss själva. De säger att de inte går fram och tillbaka till sina fotbollsträningar på kvällarna själva"
Den etablerade feministiska alfakvinnan på sin plattform i statlig media. Dominerande rummet bland kuvade självcensurerande skäggmän. Versus den knegande frilansande pappan ensam i bilen.
De inbjudna i värmen i SVTs studio V.S. mobilkameran och dimman utanför bilrutan.
Stockholms innerstad V.S. landsorten
Sverigeföraktet V.S. kärleken till Sverige.
Indignation och förakt V.S. rädsla, ilska och kokande adrenalin.
Statsfinansierad mainstream V.S. alternativmedia.
Indignation och förakt över att landet Sverige verkställer avvisningar efter utvisningsbeslut. Att några av de unga främmande män som lyckats ta sig hit faktiskt inte får stanna.
Rädslan, ilskan och det kokande adrenalinet vid insikten om att livet i Sverige förändrats. För alltid, för resten av våra liv. Och för våra döttrars, som är i början av sina. Och det hade inte behövt hända. Och ingen står till svars.
Det var en bra ögonblicksbild av klyftan.
Landet har fyllts, och fortsätter att fyllas på, med unga främmande män. Nu några hundra i veckan. Nästan alla utan utbildning. Utan erfarenheter av jämställdhet, modernitet och sekularism. Män som aldrig har sett tjejer i tonåren, med utsläppt hår, som tar bussen till fotbollsträningen. Män som talar språk på vilka inte utkommer någon litteratur. Som kommer från religiösa klansamhällen. De mest diametralt motsatta kulturer, mot den Svenska, som finns. Män som fått och hörsammat en inbjudan. Unga män som tagit chansen. Som lämnat sina systrar och mödrar för att resa norrut genom Europa för att bli Sveriges nya barn. Rotlösa män som vi nu har att försörja, att hålla oss väl med, att försöka ha koll på och att försöka förhålla oss till.
Det hade inte behövt hända. Och det har inte gjort världen till en bättre plats. Och det fortsätter. Transitländerna fylls på. 6.5 miljoner uppskattas vara på väg genom norra Afrika mot båtplatserna. Nya strömmar på nya och gamla rutter norrut genom Europa. Nya kullar av ynglingar när drömmen om väst. NGO:erna och smugglarnätverken jobbar ihop för fullt med logistiken. Hjälporganisationerna bygger ut. Välfärdsstaternas hjälpindustrier hämtar andan inför nästa våg av klienter. Asylbaronerna letar nya lokaler. Kommunerna gör sig klara att upphandla. Klyftan växer.
"...som om jag skulle ha en svensk flagga! ... Igår chartrades ett plan som skickade ungdomar till Afghanistan. Jag tänker inte fira ett sånt land"
Samma dag. Joakim Lamotte publicerar en video på sin sociala medieplattform.
"Nu har jag varit på ännu en skola där unga tjejer berättar att de blir sextrakasserade av nyanlända killar både på skolan och utanför skolan. De säger att de inte känner sig trygga i skolkorridorerna. De säger att de har slutat gå hem själva efter skolan. De säger att de inte åker buss själva. De säger att de inte går fram och tillbaka till sina fotbollsträningar på kvällarna själva"
Den etablerade feministiska alfakvinnan på sin plattform i statlig media. Dominerande rummet bland kuvade självcensurerande skäggmän. Versus den knegande frilansande pappan ensam i bilen.
De inbjudna i värmen i SVTs studio V.S. mobilkameran och dimman utanför bilrutan.
Stockholms innerstad V.S. landsorten
Sverigeföraktet V.S. kärleken till Sverige.
Indignation och förakt V.S. rädsla, ilska och kokande adrenalin.
Statsfinansierad mainstream V.S. alternativmedia.
Indignation och förakt över att landet Sverige verkställer avvisningar efter utvisningsbeslut. Att några av de unga främmande män som lyckats ta sig hit faktiskt inte får stanna.
Rädslan, ilskan och det kokande adrenalinet vid insikten om att livet i Sverige förändrats. För alltid, för resten av våra liv. Och för våra döttrars, som är i början av sina. Och det hade inte behövt hända. Och ingen står till svars.
Det var en bra ögonblicksbild av klyftan.
Landet har fyllts, och fortsätter att fyllas på, med unga främmande män. Nu några hundra i veckan. Nästan alla utan utbildning. Utan erfarenheter av jämställdhet, modernitet och sekularism. Män som aldrig har sett tjejer i tonåren, med utsläppt hår, som tar bussen till fotbollsträningen. Män som talar språk på vilka inte utkommer någon litteratur. Som kommer från religiösa klansamhällen. De mest diametralt motsatta kulturer, mot den Svenska, som finns. Män som fått och hörsammat en inbjudan. Unga män som tagit chansen. Som lämnat sina systrar och mödrar för att resa norrut genom Europa för att bli Sveriges nya barn. Rotlösa män som vi nu har att försörja, att hålla oss väl med, att försöka ha koll på och att försöka förhålla oss till.
Det hade inte behövt hända. Och det har inte gjort världen till en bättre plats. Och det fortsätter. Transitländerna fylls på. 6.5 miljoner uppskattas vara på väg genom norra Afrika mot båtplatserna. Nya strömmar på nya och gamla rutter norrut genom Europa. Nya kullar av ynglingar när drömmen om väst. NGO:erna och smugglarnätverken jobbar ihop för fullt med logistiken. Hjälporganisationerna bygger ut. Välfärdsstaternas hjälpindustrier hämtar andan inför nästa våg av klienter. Asylbaronerna letar nya lokaler. Kommunerna gör sig klara att upphandla. Klyftan växer.
Kommentarer
Skicka en kommentar